Frågor!

Jag skulle vilja veta hur allt går till väga om man har en surrogatmamma i Sverige?

Om man ska genomföra hela processen i Sverige som vi gjort så får man alltså göra en heminseminering. Jag använder mig av ägglossningstester för att hålla koll på när ägglossningen sker, när den sen är bekräftad så har jag fått spermierna levererade i en vanlig spruta som man kan köpa på apoteket.
Jag sprutar in spermierna och har sedan satt i min menskopp för att hålla allt inne och låter den oftast sitta där över natten när vi inseminerat på kvällen.

Sedan har jag gått hos barnmorskan som vilken annan mamma som helst, jag har varit öppen med vården om att det var ett surrogatbarn jag burit. Jag har även berättat att vi använt mina ägg. Vi var även öppna med familjerätten och tingsrätten i adoptionsprocessen om läget.
Vi skrev snabbt en överenskommelse med familjerätten om att pappan skulle ha enskild vårdnad och detta gick väldigt smidigt. Man kan kanske säga att vi hade en otrolig tur med vår handläggare på familjerätten som var otroligt fördomsfri och såg till barnets bästa och hela vår situation.

När pappan sen fick ensam vårdnad kunde mamman då vara mammaledig då pappan kunde skriva över föräldradagar till henne. Har man ensam vårdnad får man automatiskt alla föräldrardagar. Därav är det viktigt att föräldrarna är gifta, detsamma gäller för närståendeadoptionen.

Var kan man hitta surrogater?

Jag kom i kontakt med flickans föräldrar via sidan villhabarn.se man kan också få kontakt med surrogatmammor och äggdonatorer på surrogat.nu

Var det svårt att lämna bort flickan?

Jag var mentalt inställd från början att det inte var mitt barn, jag har redan tre egna barn och känner mig nöjd och vill absolut inte ha fler barn. Därför var det kanske lättare för mig, jag vet inte.
Jag känner absolut inte på något vis att jag ångrar mig eller att jag saknar henne på det viset. Det är underbart att få uppdateringar och bilder på henne och det värmer otroligt i mitt hjärta att se vilken glad, underbar flicka hon är.
Jag träffade henne i julas och förutom att hon var otroligt lik mig och mina barn så kände jag också att hon inte var min. De är hennes föräldrar, de är hennes värld och det enda hon känner till.Jag känner ingen koppling till henne som en förälder.

Annonser

Frågor

Jag har sista tiden fått en del frågor i kommentarer. Jag lovar att ta mig tid snart och svara på dom.

Dessutom så har jag lite på gång nu med en ny process så jag kommer att vara mer aktiv.

Jag kommer dessutom att lägga ut en mailadress som ni kan kontakta mig på. 

Träff!

Idag fick jag träffa flickan och hennes föräldrar. Det var så roligt att få se henne och hålla henne. Så stor hon har blivit, en välmående liten dam med temperament 🙂

image

Morsdag

Idag fick jag den vackraste morsdag hälsningen! Min förra IP skickade en bild och en hälsning på flickan med ord som fick mitt hjärta att smälta!

Att ha fått äran hjälpa någon så att de fått fira sin första morsdag någonsin är så underbart.

Ny resa på gång

Jag kommer att inom en snar framtid att starta en ny resa men jag kommer inte att skriva så detaljerat eller uppdatera så ofta om den här på bloggen.
Det kommer att komma små uppdateringar då och då iaf och efter resan kommer ni att få berättelsen om resan som jag och mina IP’s kommer att berätta om tillsammans. 🙂

Jag kommer bara att uppdatera er om saker som mina IP’s tycker är ok då min blogg är välkänd inom surrogatvärlden i Sverige och vi vill undvika att blotta oss för mycket innan vi är redo. Önska oss lycka till nu! 🙂

Viljeyttring

Jag fick en fråga angående viljeyttringen som vi skrev innan surrogatprocessen och jag tänkte berätta lite mer om det.

Viljeyttringen är som en slags överenskommelse mellan mig och mina IP´s, där står tex om hur allt ska gå till inför graviditeten, under graviditeten med mödravårdsbesök mm. Tex att ingen alkohol, tobak eller annat skadligt för fostret ej får intagas av surrogatmamman. Vi skrev också hur vi skulle vilja att förlossningen ska gå till efter allas önskemål och överenskommelse.

Vi skrev också vad som skulle ske med barnet om någon av parterna skulle avlida innan adoptionen var klar, vem som ska bli förmyndare mm och även om adoptionen. Detta är inte på något sätt juridiskt bindande och eftersom surrogatprocessen inte är reglerad enligt svensk lag så kan det inte användas i en juridisk tvist. Det är ett slags stöd för båda parter om vi skulle bli oense om någon under processens gång så kan vi gå igenom viljeyttringen för att kunna lösa våra konflikter mellan oss.

Detta var också ett jättebra stöd och underlag för att visa familjerätten att barnet blev till under en surrogatprocess och att det var menat från början att jag som surrogat födde barnet åt dom och inte adopterar bort mitt barn, vilket blir en helt annan och mycket längre process. Detta har underlättat adoptionsprocessen avsevärt. Så ett tips är att skriva en viljeyttring. 

Förlåt mig….

Jag ballade ur ett tag, kände att jag behövde fokusera på att bearbeta det som hänt för att värna om mitt psyke. Efter att ha fått ett otroligt fina stöd från underbara vänner där jag fått prata hål i huvudet på dom och bollat tankar fram och tillbaka så känns allt bättre nu.

Efter snacket med mina IP’s så har allting blivit mycket bättre, det växte fram sakta och jag har nu kunnat förstå att mycket berodde på deras rädsla och osäkerhet. Speciellt för mamman! Därför är det oerhört viktigt att surrogatprocessen regleras enligt svensk lag för att slippa sådana situationer.

Iaf så har vi en bra kontakt idag! Flickan mår bra och fick komma hem i början på januari, hon har varit på återkontroller som alla varit jättebra och hon har nu vuxit ikapp normalkurvan vilket ska vara väldigt ovanligt för så prematura barn! Är så stolt över flickan att hon varit så stark och tagit sig igenom allt utan några större men(inga alls för tillfället). Jag var och hälsade på henne i julas och det var så mysigt att få sitta med henne, jag satt i en timme med henne i famnen och klappade, smekte och kände på hennes små mina händer och tår. Hon sov den mesta tiden jag var där men vilken känsla! 

Det var första ggn som jag fått hålla i henne sedan hon föddes och det var ljuvligt. Hon var så fin, så söt! Lilla hjärtat. 

Adoptionsprocessen är igång och familjerätten har nu gjort sin utredning och har lämnat iväg sin bedömning till Socialnämnden som ska godkänna den och sedan skicka vidare till tingsrätten. Om allt går som det ska är adoptionen klar innan hon fyllt 6 månader. Allt har verkligen gått över förväntan med alla myndigheter, vi är alla så otroligt lättade.

Iom att vi skrev en viljeyttring genom JensPlus, en advokatbyrå som har haft hand om många surrogatfall förut så har det underlättat processen med familjerätten då de sett hur vi tänkte från början. Det allra bästa har varit att vara helt öppna och ärliga med alla myndigheter gällande surrogatprocessen. Det är mitt absolut bästa råd till er som funderar på eller genomgår en surrogatprocess.

Så mycket att tänka på

Som surrogatmamma så finns det så mycket att tänka på. Nu har karusellen med vårdnad, folkbokföring och adoption kommit igång. Idag har det hänt en del som påverkat mina barn och oss negativt vad gäller föräldraledighet.
Jag ska skriva ett längre inlägg under morgondagen som kan vara bra för er andra förstagångssurromammor (vilket ord) att tänka på och ordna upp INNAN barnet föds…
Synd bara att jag fick dessa besked på en fredag kväll då jag inte kan ordna upp det.
Jag känner mig så stressad just nu.

Nu är jag iaf hemma från sjukhuset, det känns hemskt skönt att slippa ensamheten på sjukhuset. Mamma är här och rår om mig och har hjälpt med med en del dilemman jag hade med mina IP’s.
Stämningen blev väl allt annat än bra efter vårt snack men det behövdes, jag kände en del ojämställdhet över hur saker ska skötas nu i om med att flickan kom tidigt.
Nu är det upp till dom hur saker och ting ska te sig med vår relation. Jag vill gärna ha fortsatt kontakt för flickans skull.
Man ska kunna prata och lösa situationer som uppstår utan att den ena parten ger ”the silent treatment” pga man inte gillade det man fick höra. Sånt är livet, man får helt enkelt handskas med det. Speciellt i denna delikata situation vi befinner oss i.
Inget bra kan komma av att man blir ovänner och är otrevliga mot varandra.

Denna blogg kommer nu att få bli min dagbok i allt detta som sker. Jag trodde verkligen att jag skulle ha så mycket mer att prata om under graviditeten. Men allt kommer nu, hjärnan går på högvarv, tankarna är alltid där. Tårarna är alltid nära, det räcker med en minut i min ensamhet så svävar blicken och tankarna iväg långt bort.

Jag har så mycket jag vill skriva och det kommer mer. Måste bara reda ut allt i mitt huvud först. Lista ut vad som är vad.

Känner ni fler surromorsor därute eller föräldrar som funderar på att använda sig av en surrogat så får ni gärna dela med er av bloggen.

Så ensam….

Aldrig hade jag föreställt mig att jag skulle få kunna mig så ensam och övergiven efter förlossningen. Personalen här har behandlat mig så tråkigt… Jag har inte fått någon info om avdelningen, min behandling samt att de inte får någon ordning på min smärtbehandling. Det är olika läkare som ändrar på ordinationer hela tiden och jag har inte fått följa en smärtbehandling i mer än 12 timmar innan någon läkare kommer och ändrar igen.

Jag känner att jag fått kämpa helt på egen hand, vilket jag inte orkar. Flickans föräldrar bor i andra änden av korridoren men de bryr sig inte ett skvatt. På två dagar har de inte kommit in till mig för att kolla hur jag mår om de inte velat ha någon information av mig som gynnar dem. Inte en gång har jag fått en uppriktig fråga om hur jag mår. Jag har nu åkt på en infektion, mitt CRP ligger på 115 och jag äter antibiotika, de vet inte vart infektionen kommer ifrån då mitt snitt ser fint ut och det har gått för lång tid sedan operationen för att bero på den. 

Känner mig så ensam och så fruktansvärt besviken på flickans föräldrar som inte kan ta en minut och kolla hur jag har det. Som inte ens kan komma och äta lunch ihop med mig utan väljer att istället lämna sjukhusområdet tillsammans för att åka och äta. Så besviken på att de går förbi matsalen och låtsas som att de inte ser att jag står därinne som de gjorde idag. Är det denna behandling jag förtjänar efter att ha burit deras barn? Efter att fått genomgå urakut kejsarsnitt med all smärta som kommer till samt nu åkt på en infektion som innebär längre tid på sjukhuset för mig? 

Jag kanske förväntar mig alldeles för mycket av dom… Ett kort som stod krya på dig hade känts väldigt fint och på sin plats. Lite omtanke… Jag har lärt mig en läxa i allt detta, jag kommer aldrig mer att hjälpa någon som jag inte känner riktigt väl. Känns som att dessa personer bara gått och väntat på leveransen och sen är det klart. Men för mig innebär det så mycket mer än så. 

Iaf så misstänker läkarna moderkaksavlossning som en bakomliggande faktor till snittet då man hittade lite blod inna i livmodern.